Maria Montessori

Historik om Maria Montessori av Elisabeth Ritchey

Vem var egentligen Maria Montessori och vad ville hon med sin pedagogik?

Bakom historieskrivarnas torra ord döljer sig en kraftfull och viljestark kvinna. Hon trotsade sina föräldrars önskemål att utbilda sig till lärare och beslöt sig istället för att bli läkare. Dåtidens italienska medicinska institut var dock stängda för kvinnor. Väl antagen till läkarutbildningen fick hon ständigt kämpa mot såväl lärare som studiekamrater som inte ville ha henne med i undervisningen.

Trots motgångarna fick hon efter några år sin läkarexamen och fortsatte därefter att studera psykologi. Under 10 års tid arbetade hon sedan med utvecklingsstörda barn och vägrade envist att följa det då förhärskande synsättet att dessa barn enbart var medicinska fall. Hon betraktade dem istället utifrån ett psykologiskt pedagogiskt betraktelsesätt, och de psykologiska och pedagogiska frågeställningarna stod för henne alltid i centrum.

I sitt arbete med barnen formades grundidéerna som idag används på montessoriskolorna. År 1907 erbjöds Montessori att ansvara för att daghem i ett slumområde i Rom. Där tog hon hand om sextio barn i åldern 3-7 år, som kom från socialt och kulturellt understimulerade miljöer. Till sin hjälp anställde hon en ung outbildad flicka. Daghemmet fick namnet Casa dei Bambini, Barnens Hus.

Arbetet i Casa dei Bambini började helt förutsättningslöst. Hon studerade barnen och gav dem leksaker och material som hon trodde passade dem. Så småningom fann hon att barnen tröttnade på leksakerna men ständigt återkom till material som krävde mer av dem – marterial som bejakade deras nyfikenhet, kreativitet och kunskapstörst.

På detta sätt utvecklade Maria Montessori under loppet av många år det arbetsmaterial som vi idag ser på montessoriskolor över praktiskt taget hela världen. Men trots det arbete som hon lade ner på att ta fram det pedagogiskt mest kreativa och stimulerande materialet, stod aldrig någonsin materialet som sådant i centrum för hennes verksamhet. Om och om igen poängterade hon vikten av att barnet – den enskilde individen – ska stå i centrum. Det är synen på barnet och förhållningssättet som är det viktigaste – inte materialet.

I Casa dei Bambini skapades en barnvänlig miljö med bord och stolar i barnhöjd. Hon gav barnen stor frihet att själva välja syselsättning och avbröt dem sällan eller aldrig när de väl påbörjat en självvald aktivitet. Hon hjälpte dem inte heller i onödan, de fick själva ta den tid de behövde för att äta, klä sig o.s.v.

Det är viktigt att förstå att Maria Montessori aldrig hade några förutfattade krav på barnens prestationer – materialet fanns där för barnen om och när de själva ville. Var barnen inte intresserade, var detta också deras eget val och skulle respekteras. Därför var det heller inte nödvändigt varken med beröm eller kritik. Barnen valde aktiviteter utifrån sina egna önskemål och inte för att svara upp mot någon vuxens förväntningar.

I enighet med detta synsätt förekom relativt få lärarstyrda gruppaktiviteter. Däremot inspirerades barnen mycket av varandra. När de äldre barnen arbetade med något blev de också förebilder för de yngre barnen.

Barnen i Casa dei Bambini valde självmant att ”arbeta” framför att ”leka” ensamma  eller i små grupper valde de aktiviteter som krävde deras koncentration och uthållighet. Om och om igen återkom barnen till en aktivitet tills de själva kände sig nöjda och färdiga. Detta självvalda arbete lade grunden för tystnad och ordning. Förbuden var få och enkla: inte störa varandra, plocka upp efter sig, hålla snyggt och rent och att inte skrika.

Maria Montessori kom att ägna återstoden av sitt liv till att resa runt i världen för att bygga upp montessoriskolor och starta utbildningar för montessorilärare. Hon dog 1952, 82 år gammal. Montessoripedagogik är vida mer än arbete med montessorimaterial. Montessori utvecklade sin egen vetenskaplig teori om barns utveckling och förse fram en hel filosofi om synen på barn.